Stjärnskådning uppe på sjunde däck

Hej alla!

Häromkvällen efter att ha druckit cava, en lokal dryck gjord på fermenterade rötter, med Fijidelegationen var det stjärnskådning uppe på sjunde däck. Båtlanternorna släcktes ner. Förste styrman pekade ut stjärnbilderna med grön laser. En stilla natt. Vågorna slog mot båten men annars tyst förutom styrmannens brutna engelska ur högtalarsystemet. Berättelser om stjärnbilderna. Att ligga där under Vintergatan omgärdad av Stilla havet tillsammans med personer från hela världen är speciellt. Det inkapslar en i en  känsla av tillhörighet. Kaptenen gjorde en 360 graders sväng med båten. Stjärnhimlen ändrade sig.

Men nu är det bara tre dagar kvar. Sen väntar verkligheten.

Idag anlände Fuji Maru Okinawas huvudstad Naha. Här finns en av USA:s viktigaste militära utposter i Östasien men även en egen kultur skild från den japanska. Här finns också jordens äldsta befolkning och några av världens bästa dykplatser.

De senaste veckorna har varit några av de mest vackra och intensiva i mitt liv. Ute på havet är vi deltagare utan kontakt med omvärlden. När vi kommer i land är största delen av tiden schemalagd med olika typer av institutionella besök. Ungdomsorganisationer i Australien, bybesök på Fiji, lokalpolitiker, volontärer, skolor och så vidare.

Det finns så mycket här som är svårt att förmedla. Det är en konstant rörelse av aktiviteter och utbyten. Utöver det fullspäckade officiella programmet med olika delar som pågår dagligen från nio till sex så anordnas det en mängd inofficiella aktiviteter av deltagarna själva. Det är språkkurser, diskussionsklubbar om politik och religion, dansövningar, sångtävlingar, målerikurser, fotoutbildningar, volontärcaféer, filmvisningar, teceremonier, playstationtävlingar, romanser och hennamålningar. Det ordnas festivaler, sportaktiviteter, karaoke och och och och….

Men viktigaste av allt är såklart alla personliga möten. Chansen att träffa och prata med människor från jordens alla hörn. Det uppstår intressanta möten överallt på den här båten. Att se och följa den typen av diskussioner och förändrade attityder är spännande.

Igår kom det fram att ett bord gått sönder i en lounge. Till en början ville administrationen förbjuda hela båten från att gå i land i Naha om ingen tog på sig det inträffade. Istället lyckades de nationella ledarna övertyga ledningen att det inte var någon som gjort det med vilje. Det slutade med ett långt tal som en av de nationella ledarna fick hålla där hon djupt ursäktade det inträffade. Därefter fick vi alla buga oss djupt och med böjda huvuden gemensamt säga ”I’m sorry” inför kaptenen som stod uppe på scenen. Japansk kultur är många gånger väldigt annorlunda.

Jag är djupt tacksam för att få ha upplevt den här resan. Jag har fått se så många platser som jag inte visste existerade. Som vattenfallen i Vanuatu, byarna på Fiji, Brisbanes aborigindansare och Salomonöarnas fiskmarknader.

Men nu är det snart dags att återvända. Imorgon är det avskedsmiddag ombord på båten. Sen väntar den långa färden hem via Paris.

Så vi ses snart. Och då får jag försöka berätta mer om vad som egentligen hänt de senaste två månaderna.

Kramar

Raja